17/6 - 2011
Just nu spelas Lars Winnerbäck i mina högtalare.
Jag kan inte låta bli att sakna. Att tänka. Att minnas.
Jag har mina perioder med denna man.
Ibland lyssnar jag ihjäl mig på honom och andra gånger så passar han inte in i mitt liv.
Jag har lyssnat på honom mycket när livet gått emot mig. Jag har hört alla hans låtar minst 1000 gånger men för varje gång så hör jag något nytt. Någon ny klok mening, eller jag bara hör det med ett annat öra.
Nu, ikväll när jag hör hans röst så slog det mig hur mycket jag har att vara tacksam över.
Jag är inte guds bästa barn, men jag är omringad av hans bästa människor.
Min älskade, fantastiska fästman William. Mina fina föräldrar. Underbara syster.
Och för att inte tala om mina vänner.
Dessa människor ovan har stått kvar, trots alla mina snesteg.
De vet allting om mig och de älskar mig lika mycket för det.
Allting är så fantastiskt.
Livet är så vackert. Jag älskar att leva.
Åh, vad jag trivs!
Nu ska jag gå ner till garaget och pussa på min prins♥
Jag har så mycket känslor som bubblar inom mig och jag får inte ut det i ord. Jag ger upp (:
<3 (: